47
Hur kan det vara så svårt att glömma något man så gärna vill komma ihåg? Åtminstonde kunde ju det som känns gömma sig och minnen i rörliga bilder vara kvar, som en film där man inte känner någonting.
46
Det var egentligen inget speciellt, de två bästa minuterna idag. De två bästa minuterna men de två kanske dummaste minuterna. De två minuterna som tänder en eld som inte finns och som inte borde få glöd och som absolut inte får börja brinna på riktigt. Då dör jag. Bränner inne. Och nu sitter jag här och vet egentligen inte någonting, om något - och vet ni? Det känns frustrerande. Åh Gud, vad jag hoppas tiden går fort - och står still.
45
Soon, but not soon enough - and then it will be gone - a fading memory.
Dreams and hope, love to win and love to lose. A breaking heart.
Nothing ever stays the same, but still not soon enough, still dreams and still hope,
and yet a heart ready to be saved. Let´s move closer.
44
Jag vet att jag skulle göra om det,
om och om och om igen, om jag fick chansen, om han gav mig chansen.
Ett tillfälle att bli bekräftad,
ett tillfälle att lyckas,
ett nytt hopp, en ny dröm, en ny önskan,
om något som inte finns och som aldrig kommer att existera,
men en låga som tänts,
för någon dag,
några nätter,
timmar och minuter.
Utbyte av leenden och blickar,
tolkade som om världen låg framför oss, och bara oss,
som om ingen annan fanns,
som om ingen var där och ingen kände.
Men sen,
när tiden runnit ut,
träder dem fram och skrattar mig i ansiktet.
Dem som han tittar åt, med fina kroppar och underbara leende,
så många klasser över mig.
Och ändå så vet jag,
att jag skulle göra om det,
om och om och om igen, om han gav mig chansen,
till ännu en dröm, ett hopp och en önskan.
43
Ibland önskar jag att jag kunde glömma allt om honom. Jag vet att det kommer bli bättre, att jag kommer glömma hur det kändes. Jag vet att det bara kommer förbli minnen som jag någon gång då och då kommer se tillbaka på utan att känna någonting. Ibland önskar jag att mitt hjärta gav efter för min hjärna - att logik kom framför känslor och drömmar. Jag visste att det var dåligt och jag kunde se hur det skulle sluta, men samtidigt kunde jag inte hjälpa att drömma, att hoppas, att den här gången skulle bli annorlunda - att han skulle vara annorlunda. Det är nya drömmar, nytt hopp, ny tro och önskan. Att gripa efter något som inte finns, en illusion. Jag är blind för mig själv och ser jämt det som inte finns.
42
Vi skulle gå hem från baren - "Rainbow". Ett väldigt passande namn på något vis, där den låg precis ovanför stranden, med fri utsikt mot havet. Klockan var mycket och vi skulle gå hem, jag och hon och dem tre. Vi gick längs stranden, i mörket, med månens sken över havet och stjärnorna som såg ner på oss. Jag kände en otrolig dragningskraft. Jag kände hur han kom närmre och jag kände hur jag liksom drogs mot honom. Vi hamnade nära och låtsades inte om det. Vi gick nära och våra armar nuddade vid varandras och jag visste inte om jag hade råkat, om han hade råkat, gå lite för nära. Sen kände jag hur han tog min hand. Sekunderna vi var ett tog slut alldeles för fort. Det var nu vår hemlighet. Ingen märkte, ingen såg - men vi kände.
41
NU SKA DET KÄMPAS!
NU SKA JAG LYCKAS!
40
Det var längesen skrev här. Uppdateringar kommer. Det enda jag vill få ut nu är att:
Man känner inte som man gör av ingen anledning. Snälla, bara ge mig någon som vill följa med iväg i augusti, dit, dit och tillbaks. Jag vet inte vem jag ber. Någon, någon som kan göra något åt saken. En högre makt? Finns det? Jag är inte så säker längre - och det är kanske det som är felet.
39
Äntligen! Inatt sätter jag och Carro oss på bussen till flygplatsen och sen flyger vi söderut, förbi regn och rusk, mot solen. Rhodos. It´s gonna be awesooome!
38
Jag visste inte att man kunde lukta så gott som honom. Jag visste inte att mitt hjärta kunde slå så fort som innan han kommit in och tagit av sig sina skor och lagt sin jacka där på golvet, och jag hade aldrig kunnat tänka mig hur bra det skulle kännas när vi låg där, bredvid varandra, i min säng. Jag lovade att inte bli kär i honom. Samtidigt som det kändes bra kändes det inte alls bra att lova någon det och jag ville bara säga "om du inte blir kär i mig", men jag kunde inte. Jag såg honom bara i ögonen, och lovade.
37
Även om jag så gärna velat hem förut så tar det emot att packa ner kläder och tillhörigheter i en resväska och bege mig "hemåt" - mot mitt andra hem. Även om jag vet att det här inte är något slut utan bara precis en början så finns den där tåren i ögonvrån, som liksom inbillar sig att det här är slutet på en fantastisk resa som jag gjort. Allt som finns här kanske ändrar form över sommaren, men det kommer inte att försvinna. Jag vill inte att det ska försvinna. Jag hade gärna stannat i de här ögonblicken som jag valt ut, länge länge. Jag hade gärna suttit där med dig fortfarande och fått frysa ögonblick. För första gången kommer jag inte lämna Kalmar med en lättnad. Saknaden kommer krama mitt hjärta.
36
Got to break the silence with our call
Dawit Isaak. Han kom till Sverige som flykting från kriget i Eritrea 1987. Han är en svensk medborgare som nu suttit fängslad i Eritrea i 3170 dagar. Han är journalist, författare och dramatiker. Han kritiserade regimen i Eritrea – han valde att skriva fritt och uppmuntrade andra att göra det också – och för det förlorade han sin frihet. I 8½ år har han varit fängslad, utan rättegång. Ingen får besöka honom, ingen fångvakt får tilltala honom och han får inte yttra något heller, få då kan dem råka illa ut. Han sitter med handbojor i en cell på 3x3 meter, där det är så varmt på dagarna att vakterna knappt kan gå in för att ge honom mat, och så fruktansvärt kallt på nätterna. Dawit Isaak har dessutom diabetes och får inte tillräcklig behandling. Hans familj befinner sig i Sverige och får inte ha någon kontakt med honom – inte ens den svenska myndigheten får besöka honom. Jag blir så ledsen när jag hör det här. Det är sånt som inte får lov att finnas i verkligheten, det är sånt som man inte trodde fanns.
Benyam Lemma Eriksson har samlat ihop ett gäng artister från Göteborgstrakten som tillsammans bildat
”Brothers & Sisters of Dawit” och de har gjort en låt för honom: ”
Release him (song for Dawit)” :
http://www.myspace.com/brothersandsistersofdawitWe got to break the silence with our call.
35
Förut längtade jag till imorgon. Nu vet jag inte längre. Jag sa tidigare att jag aldrig vill se tillbaka och ångra något jag aldrig gjort eller aldrig sagt, och det håller jag fast vid. Jag tror inte att jag ångrar att jag sa det där, att jag avslöjade det som då var sanning. Jag vet bara att det skrämmer mig att veta att jag måste möta hans blick, och det skrämmer mig att jag måste befinna mig i den oreda jag skapat. Men man kan bygga murar och man kan skapa avstånd. Om det behövs kan jag bygga en mur.
34
Det är konstigt hur någonting som är så nära kan känns så långt bort. Ju närmre det kommer, desto längre bort känns det. Jag vill bara höra att det kommer att bli bra, att jag snart är hemma igen och att allt kommer bli bra. Jag vill höra det igen och igen och igen, tills orden fasnat och ekar av sig själv inom mig. Jag är glad att jag flyttade hit och nu är det ungefär 9 månader sedan. Jag lämnade min familj och fick lära mig att stå helt på egna ben. Jag har lärt mig så mycket och växt, och jag är inte densamma som då. Jag tror att det här har gjort att jag har kommit närmre min familj. Det är konstigt, för med flera mil mellan oss har banden blivit starkare, och det är jag så glad för - och jag saknar dem - just nu längtar jag hem så mycket.
33
Jag har sett så många tecken om att sommaren är här. Blommor, lukter, bara ben. Hela staden har förvandlats på bara tre dagar. Jag har riktigt kunnat känna sommaren mot min hud. Det känns annorlunda. Jag har nog aldrig riktigt sett det på det här viset, jag har nog aldrig riktigt mött solen såhär, det gröna gräset, blommorna och dofterna. Jag kommer ihåg en gång, för år sedan. Jag skulle cykla till skolan en förmiddag en tidig vår. När jag stod där, på trappan till vårt hus, kände jag våren slå mot mig. Doften efter regn när solen har slagit igenom och liksom tagit över och de första blommorna vågat sig fram och bladen på boken har blivit gröna över natten och täcker trädets alla grenar. Det är en av få gånger jag kommer ihåg då allt bara slagits mot mig. Då och nu. Det har varit helt underbara dagar och jag ser fram emot sommaren som bara breder ut sig framför mig - men det är något som saknas. Jag känner mig tom inuti, tom och ensam. Jag önskar att jag verkligen hade haft någon här som bara hade varit min. En vän som hade varit där för mig, alltid, alltid. En som förstod mig, en som kom över någon gång då och då och någon som ville prata med mig om allt och inget. Idag var en perfekt kväll och jag slår vad om att det var en vacker solnedgång. Jag såg den aldrig. Jag var här, hemma, själv, för att gå ut själv och njuta och kanske fånga ett ögonblick av solens nedgång ensam var inte värt det idag. Ingen att dela det med, ingen att prata med, ingen som bara hade varit där med mig. Jag vet ett perfekt ställe och jag tror att det hade varit jättefint där ikväll - men inte ensam. För alla som tror att dem vet, men som egentligen inte har en aning - det är inte lätt att bli någon att vara i en ny stad, och det är inte lätt att vara ensam. Det är inte lätt att bygga ett liv.
Det är kanske som dem sa i en film jag såg: "du vill inte vara förälskad, du vill vara förälskad i en film". Jag menar, livet är inte lätt och saker händer inte av en slump som leder till något helt fantastiskt, som i en film. Man får kämpa och man kan känna sig ensam länge utan att någon kommer och knackar på ens dörr och kallar det ödet. Det händer inte - och om det ens finns så tror jag inte att det hade hänt mig.
Förresten, jag började nästan gråta till de tio sista minuterna jag såg av "wild kids" idag. Jag längtar hem.
32
Jag gick till sängs klockan 21.00 igårkväll. Jag väcktes av alarmet klockan 08.00 och svär på att jag hade kunnat sova längre. Det är något som känns konstigt nu, det är tungt och jobbigt och liksom ger den där ångesten man inte vill ha - och man vill bara att minuter och timmar ska försvinna så att det där jobbiga i bröstet försvinner. Jo men vänta, jag tror att dem kallar det "tenta".
31
Den här helgen har varit den bästa på länge. I onsdags fick jag äntligen krama om min älskade vän Caroline igen. Jag fick vakna upp i en dubbelsäng i Göteborg två nätter och det var hur bra som helst. Nu saknar jag henne men om mindre än 4 veckor tar vi flyget söderut, mot varmare breddgrader, och besöker underbara Grekland tillsammans. Jag kan knappt längta mer. I fredags lämnade jag Göteborg för Höganäs och det blev en mysig familjehelg som jag verkligen behövde. Ikväll bär det av till Kalmar igen och 2 veckor av slit breder ut sig framför mig. Det är med blandade känslor jag åker tillbaka. Jag orkar inte, krafterna börjar liksom ta slut, men snart är det över och snart är det sommar. Bara lite, lite till.
30
Jag har tappat mina ord och låst in mina känslor. När jag ser tillbaka undrar jag ofta varför jag gjorde som jag gjorde. Varför jag sa det där jag sa. Varför jag igen och igen gör om samma sak som jag alltid lovar mig själv att aldrig göra om. Ibland undrar jag hur det hade varit om jag någon gång låtit bli. Om jag bara hade varit. Om jag inte hade låtit mig känna - för visst kan man hålla känslor borta? Det är precis som att jag söker efter komplicerade situationer, för att det vore för lätt annars, för ingenting som är värt något är väl lätt?
Jag kanske spelar ut mig själv.
29
Nu är jag åter i Skåne och det är så skönt att vara på "hemmaplan" igen. Jag vet inte riktigt vad som är hemma och vad som är borta egentligen, men jag tror det börjar kännas rätt att säga "hemma" till både Skåne och Kalmar nu. Hur som helst så är det skönt att vara här, även om det är alldeles för kort tid. Och förresten, nu är det bara 46 dagar kvar tills jag och Carro beger oss till en av mina absoluta favoritplatser. Jag kan knappt längta mer.
