15
För första gången i mitt liv har jag känt mig knäsvag på riktigt och jag vet inte vad som händer med mig. De tusen fjärilar jag inte visste att jag hade flög runt i min mage. Varje gång jag ser honom, om än bara på bild, vaknar fjärilarna till liv och något sånt här brukar inte hända mig. Det är synd att han inte vet någonting - fast det kanske är lika bra - jag vill inte riskera att de dör riktigt än.
Jag fingrar på bilder som föreställer honom. Det var längesedan jag såg någon så vacker och jag älskar hur han får fjärilarna i min mage att vakna till liv. Det ansiktet, det leendet, den kroppen. Jag bara älskar när han ser på mig och ler sådär. Trots att jag inte träffat honom många gånger alls pirrar det till sådär lite extra och jag vet inte vad det betyder, jag vet bara att jag vill ha mer. Jag kunde känna hur hans närvaro fyllde mina lungor med syre. Jag tog in honom. Jag andades för första gången på hela dagen och jag blev levande på något sätt.
Säg mig när jag kan andas in dig igen..
14
Jag försökte så mycket och jag gick så långt, men på något sätt faller jag alltid tillbaka.
13
Det där mejlet som jag skulle ha skickat till honom om allt det som jag ville säga men som jag aldrig sa tidigt den där morgonen när han följde mig hem, finns fortfarande kvar här i ett dokument och är något av det första jag ser när jag startat datorn. Jag förmår inte att radera det. Jag har varit nära så många gånger men på något sätt kastar jag bort min bild av honom och mitt hopp om det försvinner. Trots det vet jag att jag aldrig mer kommer att få höra hans röst eller känna hans händer på min kropp, och jag vet att jag aldrig ens kommer att få se honom igen, inte ens som en gömd skugga längs någon av de vägar jag kommer att gå. Jag skulle så gärna vilja veta vad han tänker, höra hans tankar för en dag och se om något av mig finns kvar där inom honom. Hur kan man bara sluta existera för någon? Jag kanske borde göra likadant, jag kanske borde radera det där…
12
Trots att det snart är en månad sedan luktade tröjan fortfarande av honom. Det kändes i hela kroppen när jag tog ett djupt andetag och andades in något av det godaste jag känt, och det riktigt skar i mig när jag såg mig själv stoppa den i tvättmaskinen och trycka på start. Jag vill bara vara nära och kunna känna den där känslan inom mig igen. Men jag kan inte göra någonting, för han är 770 mil ifrån mig.
11
Jag som inte hade känt mig levande på flera veckor, till och med månader, gick in i en stor sal och det var som att någon återupplivade mig, väckte mig från det döda, och han som stod där bredvid mig, likt mannen som väckte Törnrosa med en kyss, fick jorden att börja snurra igen och fick mig att vara en del av den. Krävdes det verkligen en man från andra sidan jorden för att få mitt hjärta att börja slå igen?
10
Jag såg honom för första gången igår och redan vid första glimten kändes han bekant på något sätt. Hans leende var bländande och hela han utstrålade glädje och säkerhet. Jag kände det där pirret i magen, fjärilar som flög runt där inne och jag kom på mig själv att le under hela timmen vi spenderade under samma tak. Hans röst var inte som jag hade tänkt mig, den var tusen gånger vackrare, len på något vis. Och när han tittade på mig kände jag hur det brändes, som en sol en vacker sommardag. Det var svårt att slita blicken från honom.
9
Det blev ingen kärlekshistoria av oss två, mest historia. Och nu har han en ny och det berör mig inte det minsta. Jag är till och med förvånad själv. Han finns inte längre.
8
Idag klampade praktiskt taget hela Kalmar FF in på gymmet när jag stod på konditionsmaskinen och svettades. Jag gjorde allt jag kunde för att andas så försiktigt som möjligt och le lite, samtidigt som jag inte ville se ut som en av dem som bara kommer till gymmet för att spana in andra. När jag trodde att det roliga skulle börja (vältränade, rätt snygga, killar från ett allsvenskt fotbollslag tränandes framför mig) gick dem upp på andra våningen och stängde in sig där. Just snyggt. Istället fick jag titta på "Godmorgon Sverige" utan ljud.
7
6
Tiden bara rinner iväg och här sitter jag och där är du och jag slår vad om att du inte haft så mycket som en tanke på mig, medan mina har fyllts med längtan efter dig så många gånger om. Men nu vet jag att det bara var jag och jag kan inte låta bli att känna mig bedragen. Du hade makten i dina händer och jag lät dig behålla den. Men det gör inget, för inom mig är du fortfarande den jag önskar att du är, för ibland har verkligheten alldeles för skarpa kanter.
5
så, om jag någonsin får min chans, då tar jag den.
4
- "jag kommer sakna dig mycket"
- "det här är för bra för att glömmas"
det är kanske nu man borde inse att det bara var ord och sånt där som man säger för att inte förstöra det som fanns. det som fanns och som nu inte längre syns, inte hörs och inte ens har existerat. det finns kanske dem som kan skilja på ord och ord. det finns kanske dem som kan ha något bara för en stund och glädjas åt det, ha det som ett minne och gå vidare opåverkad. hur som helst så är jag inte en av dem.
3
- jag kan gå själv, du behöver inte följa mig om du inte vill, sa jag
- jag vill, sa han
vi gick ut i natten, sida vid sida, och jag kunde känna kylan bita mot mina kinder. han hade bara "slip in" skor på sig så han borde ha känt det med, men han verkade inte ens berörd. vi gick där sida vid sida, upp för en backe som förut var en mil lång men som nu knappt märktes alls. vi stannade utanför porten, dit in jag skulle.
- jag kommer sakna dig mycket, sa han och kramade om mig. en kram som ännu värmer.
- och jag kommer sakna dig med, sa jag.
han kysste mig och gick sedan baklänges tills jag nåt innanför grindarna.
2
Jag vet inte om jag bara kan släppa det här. Jag vet inte om det verkligen finns något bättre att gå vidare till. Det var för bra för att jag ska kunna glömma det, och på minnet vill jag inte leva. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna den känslan igen. Jag vill inte behöva släppa det. Min värsta mardöm är att han glömmer, har glömt - mig, det, då - oss.
1
jag tänker för mycket, det vet alla som försöker komma mig nära.
det värsta är efteråt, när man gått åt olika håll och man vet inte om man någonsin kommer få känna sig så levande igen. jag vet inte om händerna någonsin kommer varandra över min kropp igen eller om ögonen kommer titta djupt i mina och säga att "detta är för bra för att glömmas". man vet inte om det bara var ord som råkade passa just dom timmarna, just oss, då. det är efteråt det är värst när man tänker för mycket. man vänder och vrider på det och på andra sidan sitter han och har kanske inte en tanke på vad som hänt, medan man själv inte ser någonting annat, inte ens om man öppnar ögonen.
jag kände något som jag inte trodde var möjligt igen bara för några få dagar sedan. han gav mig något, liksom livet tillbaka för en stund. nu vet jag inte om allt bara var en lögn och även fast det sägs så så kan man inte leva på minnen. mitt hjärta är fast på andra sidan jorden och det är väl klart att det gör ont. ondare när man inte ens vet.
opa
Sydkorea var det bästa på så länge
riktigt bra, mer än bra
och som jag saknar nu!
jag hade till och med satt mig på ett flyg i 12 h frivilligt, bara för en liten stund till,
lite mer,
av allt.
och mycket mer,
av lite.
