Malin Johansson

Det var den lyckligaste tiden sedan jag flyttade hit. Jag kunde känna mig så ensam förut, vilsen, men väl där var blev jag någon. Jag kände knappt igen mig själv, jag hade självförtroende som aldrig annars och jag trivdes. För första gången sedan jag flyttade hit kände jag att jag hörde hemma någonstans. Jag hade något att längta till, något att se fram emot, något som jag älskade och som jag liksom började leva för, för att bara leva är inte min grej. Det är som att jag inte kan andas annars, jag liksom kvävs av mig själv. Jag tror jag är en av dem som behöver någon eller något att leva för för att verkligen kunna leva, för att verkligen kunna känna. Det blev som min källa till syre, källan till allt liv inom mig, och det bästa av allt var att han var där. Hur kunde det blir så?
Jag som inte hade känt mig levande på flera veckor, till och med månader, gick in i en stor sal och det var som att någon återupplivade mig, väckte mig från det döda, och han som stod där bredvid mig, likt mannen som väckte Törnrosa med en kyss, fick jorden att börja snurra igen och fick mig att vara en del av den. Krävdes det verkligen en man från andra sidan jorden för att få mitt hjärta att börja slå igen?