Malin Johansson

Jag brukar alltid kunna planera och tänka framåt. Nu känns det som att om jag blickar mer än 1 timme fram bara spritter det inom och jag känner stressen och paniken komma smygande. Det känns som att jag inte orkar mer. Jag hade bara behövt komma till den dagen då allt är fixat för ett tag framåt, den dagen då jag bara kan släppa allt och bara få vara.

"But there’s some things you need to know about me:
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you:

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbour’s?
And is it very much higher than mine?

Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks?
because I’m still scared of feet

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist or sexist when you’ve had a few?
Is it fine if I make more money than you?

Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you’d rather wish I’d be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?

And if I’d fall, would you pick me up?
If I fall, will you pick me up?"
(H.S)

Och det enda jag bad om var någon som skulle fånga mig om jag föll -
men jag hoppade självmant.

Jag får ingen ordning på mitt liv.
Jag faller.

Jag har länge varit rädd för att låta mig känna, för att låta mig tycka om någon igen. Rädd för att leva med ena foten över kanten, rädd för att tappa fästet och falla - ta mark. Jag är rädd för att någon gång blir det sista fallet och att jag någon gång inte kommer orka resa mig igen och inte bli starkare. Jag har lärt mig att kärleken slår hårt. Bryter ben. Skär så djupt att den träffar själen. River i skinnet och gör att blodet bara flödar. Jag vet att kärlek är svårt och jag vet att det gör ont ibland, men den här gången kan jag inte låta bli. Han är allt jag ser, han är där hela tiden. Underbar. Jag kan inte låta bli att känna, att vilja, att chansa. Men jag är rädd för att behöva falla igen utan att någon står där och fångar mig. Mina sår har precis läkt. Det kanske är det här priset man får ta ibland, om man väljer att leva med hjärtat blottat lite utanför kroppen, oskyddat. Jag kunde inte stå emot att bli kär. Det var omöjligt. Jag hoppas bara han inte är den som gör att jag faller utan den som fångar mig innan jag tar mark.