Malin Johansson

Dawit Isaak. Han kom till Sverige som flykting från kriget i Eritrea 1987. Han är en svensk medborgare som nu suttit fängslad i Eritrea i 3170 dagar. Han är journalist, författare och dramatiker. Han kritiserade regimen i Eritrea – han valde att skriva fritt och uppmuntrade andra att göra det också – och för det förlorade han sin frihet. I 8½ år har han varit fängslad, utan rättegång. Ingen får besöka honom, ingen fångvakt får tilltala honom och han får inte yttra något heller, få då kan dem råka illa ut. Han sitter med handbojor i en cell på 3x3 meter, där det är så varmt på dagarna att vakterna knappt kan gå in för att ge honom mat, och så fruktansvärt kallt på nätterna. Dawit Isaak har dessutom diabetes och får inte tillräcklig behandling. Hans familj befinner sig i Sverige och får inte ha någon kontakt med honom – inte ens den svenska myndigheten får besöka honom. Jag blir så ledsen när jag hör det här. Det är sånt som inte får lov att finnas i verkligheten, det är sånt som man inte trodde fanns.
Benyam Lemma Eriksson har samlat ihop ett gäng artister från Göteborgstrakten som tillsammans bildat ”Brothers & Sisters of Dawit” och de har gjort en låt för honom: ”Release him (song for Dawit)” : http://www.myspace.com/brothersandsistersofdawit
We got to break the silence with our call.

Förut längtade jag till imorgon. Nu vet jag inte längre. Jag sa tidigare att jag aldrig vill se tillbaka och ångra något jag aldrig gjort eller aldrig sagt, och det håller jag fast vid. Jag tror inte att jag ångrar att jag sa det där, att jag avslöjade det som då var sanning. Jag vet bara att det skrämmer mig att veta att jag måste möta hans blick, och det skrämmer mig att jag måste befinna mig i den oreda jag skapat. Men man kan bygga murar och man kan skapa avstånd. Om det behövs kan jag bygga en mur.

Det är konstigt hur någonting som är så nära kan känns så långt bort. Ju närmre det kommer, desto längre bort känns det. Jag vill bara höra att det kommer att bli bra, att jag snart är hemma igen och att allt kommer bli bra. Jag vill höra det igen och igen och igen, tills orden fasnat och ekar av sig själv inom mig. Jag är glad att jag flyttade hit och nu är det ungefär 9 månader sedan. Jag lämnade min familj och fick lära mig att stå helt på egna ben. Jag har lärt mig så mycket och växt, och jag är inte densamma som då. Jag tror att det här har gjort att jag har kommit närmre min familj. Det är konstigt, för med flera mil mellan oss har banden blivit starkare, och det är jag så glad för - och jag saknar dem - just nu längtar jag hem så mycket. 
 

Jag har sett så många tecken om att sommaren är här. Blommor, lukter, bara ben. Hela staden har förvandlats på bara tre dagar. Jag har riktigt kunnat känna sommaren mot min hud. Det känns annorlunda. Jag har nog aldrig riktigt sett det på det här viset, jag har nog aldrig riktigt mött solen såhär, det gröna gräset, blommorna och dofterna. Jag kommer ihåg en gång, för år sedan. Jag skulle cykla till skolan en förmiddag en tidig vår. När jag stod där, på trappan till vårt hus, kände jag våren slå mot mig. Doften efter regn när solen har slagit igenom och liksom tagit över och de första blommorna vågat sig fram och bladen på boken har blivit gröna över natten och täcker trädets alla grenar. Det är en av få gånger jag kommer ihåg då allt bara slagits mot mig. Då och nu. Det har varit helt underbara dagar och jag ser fram emot sommaren som bara breder ut sig framför mig - men det är något som saknas. Jag känner mig tom inuti, tom och ensam. Jag önskar att jag verkligen hade haft någon här som bara hade varit min. En vän som hade varit där för mig, alltid, alltid. En som förstod mig, en som kom över någon gång då och då och någon som ville prata med mig om allt och inget. Idag var en perfekt kväll och jag slår vad om att det var en vacker solnedgång. Jag såg den aldrig. Jag var här, hemma, själv, för att gå ut själv och njuta och kanske fånga ett ögonblick av solens nedgång ensam var inte värt det idag. Ingen att dela det med, ingen att prata med, ingen som bara hade varit där med mig. Jag vet ett perfekt ställe och jag tror att det hade varit jättefint där ikväll - men inte ensam. För alla som tror att dem vet, men som egentligen inte har en aning - det är inte lätt att bli någon att vara i en ny stad, och det är inte lätt att vara ensam. Det är inte lätt att bygga ett liv.
Det är kanske som dem sa i en film jag såg: "du vill inte vara förälskad, du vill vara förälskad i en film". Jag menar, livet är inte lätt och saker händer inte av en slump som leder till något helt fantastiskt, som i en film. Man får kämpa och man kan känna sig ensam länge utan att någon kommer och knackar på ens dörr och kallar det ödet. Det händer inte - och om det ens finns så tror jag inte att det hade hänt mig. 
Förresten, jag började nästan gråta till de tio sista minuterna jag såg av "wild kids" idag. Jag längtar hem. 

Jag gick till sängs klockan 21.00 igårkväll. Jag väcktes av alarmet klockan 08.00 och svär på att jag hade kunnat sova längre. Det är något som känns konstigt nu, det är tungt och jobbigt och liksom ger den där ångesten man inte vill ha - och man vill bara att minuter och timmar ska försvinna så att det där jobbiga i bröstet försvinner. Jo men vänta, jag tror att dem kallar det "tenta".