Malin Johansson

Jag har sett så många tecken om att sommaren är här. Blommor, lukter, bara ben. Hela staden har förvandlats på bara tre dagar. Jag har riktigt kunnat känna sommaren mot min hud. Det känns annorlunda. Jag har nog aldrig riktigt sett det på det här viset, jag har nog aldrig riktigt mött solen såhär, det gröna gräset, blommorna och dofterna. Jag kommer ihåg en gång, för år sedan. Jag skulle cykla till skolan en förmiddag en tidig vår. När jag stod där, på trappan till vårt hus, kände jag våren slå mot mig. Doften efter regn när solen har slagit igenom och liksom tagit över och de första blommorna vågat sig fram och bladen på boken har blivit gröna över natten och täcker trädets alla grenar. Det är en av få gånger jag kommer ihåg då allt bara slagits mot mig. Då och nu. Det har varit helt underbara dagar och jag ser fram emot sommaren som bara breder ut sig framför mig - men det är något som saknas. Jag känner mig tom inuti, tom och ensam. Jag önskar att jag verkligen hade haft någon här som bara hade varit min. En vän som hade varit där för mig, alltid, alltid. En som förstod mig, en som kom över någon gång då och då och någon som ville prata med mig om allt och inget. Idag var en perfekt kväll och jag slår vad om att det var en vacker solnedgång. Jag såg den aldrig. Jag var här, hemma, själv, för att gå ut själv och njuta och kanske fånga ett ögonblick av solens nedgång ensam var inte värt det idag. Ingen att dela det med, ingen att prata med, ingen som bara hade varit där med mig. Jag vet ett perfekt ställe och jag tror att det hade varit jättefint där ikväll - men inte ensam. För alla som tror att dem vet, men som egentligen inte har en aning - det är inte lätt att bli någon att vara i en ny stad, och det är inte lätt att vara ensam. Det är inte lätt att bygga ett liv.
Det är kanske som dem sa i en film jag såg: "du vill inte vara förälskad, du vill vara förälskad i en film". Jag menar, livet är inte lätt och saker händer inte av en slump som leder till något helt fantastiskt, som i en film. Man får kämpa och man kan känna sig ensam länge utan att någon kommer och knackar på ens dörr och kallar det ödet. Det händer inte - och om det ens finns så tror jag inte att det hade hänt mig. 
Förresten, jag började nästan gråta till de tio sista minuterna jag såg av "wild kids" idag. Jag längtar hem.