61
I need your hands on me now.
perhaps If I was
just a little bit stronger
just a little bit wiser
just a little less needy
and maybe i'd get there
just a little bit pretty
just a little more aware
just a little bit thinner
and maybe i'd get there
60
Just nu vill jag bara flyta med, utan att tänka, utan att känna - iallafall för ett tag.
59
Det jag kände idag har jag aldrig känt förut. Aldrig såhär. Jag kan fortfarande känna honom nära.
Men, varför ska det vara lätt? Nej, komplicerat - ja, varför inte? ...
58
"as my memory rests, but never forgets what i lost
- wake me up when september ends"
to let myself go
57
I feel so small - I guess I need you.
Hård som sten, varför kan jag inte vara hård som sten? Jag kastar stenar i mitt eget glashus, river väggar, blöder. Men hans ord ekar mellan mina väggar och jag klarar inte av att se honom gå. Om man kryper ihop, lägger sig i forsterställning på golvet, och känner hur tårarna rinner ner för kinderna, så borde det väl bli bättre snart? Hjärtat borde väl självläka och minnena, hoppet och drömmarna tynas bort?
Jag tror jag får ligga här ett tag.
My goal was to reach his hands,
I didn´t even get that far.
And what hurts the most was being so close.
56
I don´t think i believe in this, anymore.
Note to self: Don´t believe everything you think, everything you wish.
55
stanna i nattens mörker, barernas sus.
Jag vill inte tänka mer på honom.
Det spelar ingen roll om jag har ögonen öppna eller stängda, han finns där oavbrutet, non stop. Varför kan jag inte förstå att han bara är en bild, i en ram, egentligen tusentals kilometer bort?
but please, make me believe
(let´s go from if to when)
54
I wish this never ends.
I want more.
53
När man ser att det blöder,
det är först då det gör ont.
Det är nog bäst för båda
om jag försöker låta bli,
jag kanske måste komma över dig.
Jag önskar att jag var en sån
som inte tänker alls.
Jag är alldeles för skör för det här,
jag måste läka mina sår.
"Fan, det värker,
det ilar då och då,
det känns ibland som om alla har
förstått, utom jag,
att världen står och pekar
"stackars hon som tror att
livet är en dröm"."
52
"Hur vet du att du inte har mig?" sa han - ungefär 30 minuter efter det att jag hade bestämt mig för att lägga ner, stanna. "Jag vet inte, jag kan inte läsa tankar" sa jag. "Jag tycker att det är rätt uppenbart, sa han, det du tror, det är svaret". "Om jag tror ett nej, är det rätt då?" "Nej, för det är inte det du tror, innerst inne".
Och nu då? Jag hade bestämt mig men han liksom rev upp allt igen. Han liksom slet avtalet jag gjort med mig själv i stycke och nu står jag här, mellan allt, och jag vet inte. Det är svårt. Tre och en halv timme bort. "Men jag finns fortfarande på den här jorden", sa han.
Var står jag nu och vad betyder det här? Tre och en halv timme är några steg.
