67
Det är tid för en ny start, ett nytt kapitel.
Vi ses där.
66
Jag har svårt att finna mig själv ibland. Jag tappar bort mig bland alla papper och poäng, bland alla "måste" och "borde". Jag har varit vilsen och förlorad, på väg upp och sen ner igen. Framgång och lycka har inte varat, för någon gång kommer den där studen då allt faller igen. Det krävs mod för att vara lycklig. Olycka och tårar kräver inte så mycket, det bara tar. Jag har fått mitt hjärta krossat och legat där på golvet och försökt pussla ihop det, bit för bit, men jag har inte lyckats. Det är en ständig röra och bitar har varit borttappade. Jag har varit borttappad. För en stund undrade jag om jag någonsin skulle bli funnen. Om någon någonsin skulle se på mig sådär igen. Om någon någonsin skulle ta min hand och gå med mig genom den här ruckiga vägen och finnas där varje gång jag snubblar och förlorar mig själv för en stund. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle känna kärlek igen. Jag var inte ens säker på att jag visste vad kärlek var längre eller om jag någonsin verkligen hade känt det.
En inbjudan och jag tackade jag. Ett nervöst steg åt rätt håll. Och där var han jag inte trodde inte fanns, (inte ens då) . När jag tänker tillbaka från där kvällen i september och fram har han funnits där hela tiden, på något sätt. Han tröstade mig när jag var besviken på mig själv, när jag gick ner mig och tårarna rann ner för mina kinder. Redan då hade han en konstig förmåga att få mig att må bra. Något senare hamnade vi bredvid varandra i en bil och det var som om en blixt slog ner när våra händer av misstag rörde vid varandra - och vi var fast. Två timmar senare var hans hand fortfarande nära min och jag ville aldrig släppa den. Något hände den kvällen som jag nog aldrig kommer kunna förklara. Något hände i mig. En krokig väg låg framför med hinder som då verkade obestigbara - men om något är tillräckligt starkt, om något är menat att vara, bestiger man alla berg som finns och tar sig igenom de djupaste av alla dalar. Han är den jag inte trodde fanns men som nu är den som håller mig i handen genom de ruckiga vägar som trots all lycka breder ut sig framför mig. Han är den som får mitt hjärta att smälta när han ler och ser på mig sådär som jag aldrig trodde att någon skulle se på mig igen. Jag är funnen och mitt hjärta är läkt.
Jag brukar inte vara den som fattas ord, ord brukar vara det enda jag har, men den här gången har jag inga ord som kan beskriva vad det är som känns inom mig. Det är något så unikt och underbart att det inte finns några ord, än.
Jag tror att jag har funnit det där som alla innerst inne söker efter - kärleken - och den här kärleken har ett namn: Mikael Åkesson.
65
Ibland undrar jag om där finns någon som talar samma språk som mig, om det finns någon som ser det jag ser, känner det jag känner.
64
"But there’s some things you need to know about me:
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you:
Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbour’s?
And is it very much higher than mine?
Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks?
because I’m still scared of feet
Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist or sexist when you’ve had a few?
Is it fine if I make more money than you?
Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you’d rather wish I’d be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?
And if I’d fall, would you pick me up?
If I fall, will you pick me up?"
(H.S)
63
men jag hoppade självmant.
Jag får ingen ordning på mitt liv.
Jag faller.
62
61
I need your hands on me now.
perhaps If I was
just a little bit stronger
just a little bit wiser
just a little less needy
and maybe i'd get there
just a little bit pretty
just a little more aware
just a little bit thinner
and maybe i'd get there
60
Just nu vill jag bara flyta med, utan att tänka, utan att känna - iallafall för ett tag.
59
Det jag kände idag har jag aldrig känt förut. Aldrig såhär. Jag kan fortfarande känna honom nära.
Men, varför ska det vara lätt? Nej, komplicerat - ja, varför inte? ...
58
"as my memory rests, but never forgets what i lost
- wake me up when september ends"
to let myself go
57
I feel so small - I guess I need you.
Hård som sten, varför kan jag inte vara hård som sten? Jag kastar stenar i mitt eget glashus, river väggar, blöder. Men hans ord ekar mellan mina väggar och jag klarar inte av att se honom gå. Om man kryper ihop, lägger sig i forsterställning på golvet, och känner hur tårarna rinner ner för kinderna, så borde det väl bli bättre snart? Hjärtat borde väl självläka och minnena, hoppet och drömmarna tynas bort?
Jag tror jag får ligga här ett tag.
My goal was to reach his hands,
I didn´t even get that far.
And what hurts the most was being so close.
56
I don´t think i believe in this, anymore.
Note to self: Don´t believe everything you think, everything you wish.
55
stanna i nattens mörker, barernas sus.
Jag vill inte tänka mer på honom.
Det spelar ingen roll om jag har ögonen öppna eller stängda, han finns där oavbrutet, non stop. Varför kan jag inte förstå att han bara är en bild, i en ram, egentligen tusentals kilometer bort?
but please, make me believe
(let´s go from if to when)
54
I wish this never ends.
I want more.
53
När man ser att det blöder,
det är först då det gör ont.
Det är nog bäst för båda
om jag försöker låta bli,
jag kanske måste komma över dig.
Jag önskar att jag var en sån
som inte tänker alls.
Jag är alldeles för skör för det här,
jag måste läka mina sår.
"Fan, det värker,
det ilar då och då,
det känns ibland som om alla har
förstått, utom jag,
att världen står och pekar
"stackars hon som tror att
livet är en dröm"."
