13
Det där mejlet som jag skulle ha skickat till honom om allt det som jag ville säga men som jag aldrig sa tidigt den där morgonen när han följde mig hem, finns fortfarande kvar här i ett dokument och är något av det första jag ser när jag startat datorn. Jag förmår inte att radera det. Jag har varit nära så många gånger men på något sätt kastar jag bort min bild av honom och mitt hopp om det försvinner. Trots det vet jag att jag aldrig mer kommer att få höra hans röst eller känna hans händer på min kropp, och jag vet att jag aldrig ens kommer att få se honom igen, inte ens som en gömd skugga längs någon av de vägar jag kommer att gå. Jag skulle så gärna vilja veta vad han tänker, höra hans tankar för en dag och se om något av mig finns kvar där inom honom. Hur kan man bara sluta existera för någon? Jag kanske borde göra likadant, jag kanske borde radera det där…
