Malin Johansson

Jag har svårt att finna mig själv ibland. Jag tappar bort mig bland alla papper och poäng, bland alla "måste" och "borde". Jag har varit vilsen och förlorad, på väg upp och sen ner igen. Framgång och lycka har inte varat, för någon gång kommer den där studen då allt faller igen. Det krävs mod för att vara lycklig. Olycka och tårar kräver inte så mycket, det bara tar. Jag har fått mitt hjärta krossat och legat där på golvet och försökt pussla ihop det, bit för bit, men jag har inte lyckats. Det är en ständig röra och bitar har varit borttappade. Jag har varit borttappad. För en stund undrade jag om jag någonsin skulle bli funnen. Om någon någonsin skulle se på mig sådär igen. Om någon någonsin skulle ta min hand och gå med mig genom den här ruckiga vägen och finnas där varje gång jag snubblar och förlorar mig själv för en stund. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle känna kärlek igen. Jag var inte ens säker på att jag visste vad kärlek var längre eller om jag någonsin verkligen hade känt det.
En inbjudan och jag tackade jag. Ett nervöst steg åt rätt håll. Och där var han jag inte trodde inte fanns, (inte ens då) . När jag tänker tillbaka från där kvällen i september och fram har han funnits där hela tiden, på något sätt. Han tröstade mig när jag var besviken på mig själv, när jag gick ner mig och tårarna rann ner för mina kinder. Redan då hade han en konstig förmåga att få mig att må bra. Något senare hamnade vi bredvid varandra i en bil och det var som om en blixt slog ner när våra händer av misstag rörde vid varandra - och vi var fast. Två timmar senare var hans hand fortfarande nära min och jag ville aldrig släppa den. Något hände den kvällen som jag nog aldrig kommer kunna förklara. Något hände i mig. En krokig väg låg framför med hinder som då verkade obestigbara - men om något är tillräckligt starkt, om något är menat att vara, bestiger man alla berg som finns och tar sig igenom de djupaste av alla dalar. Han är den jag inte trodde fanns men som nu är den som håller mig i handen genom de ruckiga vägar som trots all lycka breder ut sig framför mig. Han är den som får mitt hjärta att smälta när han ler och ser på mig sådär som jag aldrig trodde att någon skulle se på mig igen. Jag är funnen och mitt hjärta är läkt. 
Jag brukar inte vara den som fattas ord, ord brukar vara det enda jag har, men den här gången har jag inga ord som kan beskriva vad det är som känns inom mig. Det är något så unikt och underbart att det inte finns några ord, än.
Jag tror att jag har funnit det där som alla innerst inne söker efter - kärleken - och den här kärleken har ett namn: Mikael Åkesson.