fokus
Jag är sjukt målinriktad. Jag ser målet där framme och kan inte släppa blicken från det. På vägen snavar och faller för jag har ingen aning om var jag sätter mina fötter. Jag är redan där, även om jag är mil ifrån är jag redan vid det jag har föreställt mig. Det går för långsamt att plugga. Det går för långsamt med utveckling inom träningen och resultan syns inte tillräckligt fort. Det går för långsamt med allt som handlar om andra människor, för där jag vill vara nu, där är ingen annan än. Jag liksom springer iförväg och glömmer invänta verkligheten. Jag blir besviken för på vägen har jag liksom glömt bort allt annat och när jag väl stannar upp inser jag att jag har gjort det igen. ''Jag vill ha det, och jag vill ha det nu, helst i denna sekund, men jag kanske kan vänta tills imorgon.'' Det här kan vara anledningen till att jag sällan lyckas med någonting så pass bra som vill och som jag har föreställt mig. Utan tid kan ingenting komma till. Om jag ger det tid kanske jag verkligen lyckas. Det är bara det att jag känner att jag inte har den tiden. Hur kan jag, som inte ens levt hälften av mitt liv, känna att jag har för lite tid på mig för att lyckas? Det är en hemsk känsla. Kan inte tåget sluta röra på sig, bara för en stund? Kan jag inte bara få stå där på plattformen ett tag och låta allting komma ikapp mig? Det är jobbigt att vara före och i otakt. Jag vänder och vrider på allting som kan ha den där avgörande betydelsen 50000 gånger, utan resultat, då jag redan är där framme men samtidigt här, och här stämmer inte överens med där. Kan inte någon bara lugna ner allt och "bara va" med mig?..
Jag har kunnat skriva i evighet för det är så mycket där inne som bara snurrar runt och vill ut.
