det är inte lättare att vara ensam
Nu är jag i Kalmar igen. Kom upp vid 21 tiden igårkväll, till ett kaos! Målaren hade lämnat allt precis som det var när jag åkte (med alla möbler i mitten av golvet och stök här och var). Inte för att jag hade väntat mig att allt skulle stå som det var förut eller att det skulle vara helt rent, men ändå. Vid 23.30 hade jag fått möblerna på någerlunda plats och dammsugit så mycket det gick. Väggarna är inte randiga längre iallafall. Igår fick jag för första gången dessutom kasta en blomma. Fast det var inte mycket till blomma längre egentligen. Hemskt att se att man sugit så mycket liv ur någonting. Jag har uppväckt den blomman från det döda ett antal gånger förut, dock inte nu. Iallafall så var jag helt slut redan när jag kom hem, och när jag la mig i sängen kände jag riktigt den här smärtan som for genom kroppen när man anstängt en trött kropp som sen bara får lägga sig ner och vila.
När jag satt på tåget kom jag på att det egentligen inte är så bra med halvlånga resor. På korta resor hinner man inte komma till ro, och långa resor hinner man komma över det jobbiga stadiet och sen få sitta kvar när man väl funnit det där sköna. På halvlånga resor hinner man precis hitta en skön ställning och liksom nöja sig med situationen när det är dags att stiga av. Välkommen till snöstaden liksom. Förresten har jag nog aldrig sett såhär mycket snö under samma vinter... iallafall inte på länge.
Jag måste ta tag i mitt liv. Igår var första steget men där är så mycket kvar. Jag har allt i huvudet, allt som behövs göras och lite till, men det kommer liksom inte ut i handling. Istället sätter jag mig här och ser minuterna ticka förbi, och hur mycket tid jag än har nu, tills jag börjar kl 13, så kommer det bli stressigt och jag kommer komma precis i tid - det är underligt det där.
Jag borde bli mer organiserad. Det känns som att det hade varit mycket lättare då, nu har jag ett inre kaos och en inre kris. Allt läggs på hög och den växer och ju större den blir, desto svårare är det att veta var man ska börja för att bryta ner detta berg av tankar och outförda handlingar. Jag borde nog börja nu någon gång. Jag kan höra varningsklockor ringa.
På ett sätt borde det vara lättare att vara ensam. Man har ingen att ta hänsyn till. Man behöver inte diskutera beslut med någon. Du kan göra vad du vill, titta på vad du vill, ha på dig vad du vill och äta vad du vill när du vill. Du behöver inte bry dig. Men ändå är det precis det där jag vill. Jag vill ha någon att komma hem till, någon som vill veta vad jag tänker och som vill se andra tv-program än jag. Jag vill ha någon där som kommer med förslag och någon att prata med, om allt. Någon att krypa ner hos och känna värme och närhet, och kärlek. Även om det kanske är lättare att vara ensam, så fungerar jag inte så. Jag känner mig bokstavligt talat halv.
När jag satt på tåget kom jag på att det egentligen inte är så bra med halvlånga resor. På korta resor hinner man inte komma till ro, och långa resor hinner man komma över det jobbiga stadiet och sen få sitta kvar när man väl funnit det där sköna. På halvlånga resor hinner man precis hitta en skön ställning och liksom nöja sig med situationen när det är dags att stiga av. Välkommen till snöstaden liksom. Förresten har jag nog aldrig sett såhär mycket snö under samma vinter... iallafall inte på länge.
Jag måste ta tag i mitt liv. Igår var första steget men där är så mycket kvar. Jag har allt i huvudet, allt som behövs göras och lite till, men det kommer liksom inte ut i handling. Istället sätter jag mig här och ser minuterna ticka förbi, och hur mycket tid jag än har nu, tills jag börjar kl 13, så kommer det bli stressigt och jag kommer komma precis i tid - det är underligt det där.
Jag borde bli mer organiserad. Det känns som att det hade varit mycket lättare då, nu har jag ett inre kaos och en inre kris. Allt läggs på hög och den växer och ju större den blir, desto svårare är det att veta var man ska börja för att bryta ner detta berg av tankar och outförda handlingar. Jag borde nog börja nu någon gång. Jag kan höra varningsklockor ringa.
På ett sätt borde det vara lättare att vara ensam. Man har ingen att ta hänsyn till. Man behöver inte diskutera beslut med någon. Du kan göra vad du vill, titta på vad du vill, ha på dig vad du vill och äta vad du vill när du vill. Du behöver inte bry dig. Men ändå är det precis det där jag vill. Jag vill ha någon att komma hem till, någon som vill veta vad jag tänker och som vill se andra tv-program än jag. Jag vill ha någon där som kommer med förslag och någon att prata med, om allt. Någon att krypa ner hos och känna värme och närhet, och kärlek. Även om det kanske är lättare att vara ensam, så fungerar jag inte så. Jag känner mig bokstavligt talat halv.
Kommentarer
Trackback
