23
Om en kille inte anstränger sig, vill träffa dig eller tar sig tiden att på något sätt höra av sig till dig är han helt enkelt inte intresserad. Hans internet har inte lagt av, han har inte tappat bort ditt telefonnummer, han är inte fast i en bilkö, på jobb eller på en långtidssemester. Det spelar ingen roll hur mycket han har att göra, för om han är intresserad finner han den där minuten som det tar att höra av sig till dig och fråga hur du mår. Han tar sig ledigt en dag för att träffa dig, och om det verkligen inte skulle gå just nu (för det finns undantag), så visar han åtminstone att han försöker. Det spelar ingen roll hur många signaler vi tycker att vi utläser från det han gör som på något sätt skulle kunna tyda på att han är intresserad. Varför gör vi alltid såhär (för jag vet att jag inte är ensam)? Varför inbillar vi oss alltid saker och läser in något annat i varenda grej en kille gör eller säger? Vi kanske borde acceptera att killar inte är så som vi vill att de ska vara. Vi borde kanske inse oftare att han helt enkelt inte är intresserad. Istället lägger vi ner timmar, dagar och veckor på att ständigt vara tillgängliga, på att ständigt försöka, på att ständigt kolla telefonen eller datorn efter något missat meddelande. Vi analyserar och vänder och vrider på allt som går för att vi så innerligt har den här längtan efter något som kanske inte ens finns. Det har slagit mig, att om det verkligen hade funnits något där, hade vi då inte märkt det utan att behöva tänka och analysera och rådfråga vår bästa vän flera gånger om för att vi önskar att svaret finns där? Hade vi inte märkt om han verkligen hade varit intresserad?
Vi kanske läser in för mycket och blir sårbara ofta, men vi bryr oss åtminstone.
Den där sanningen gör så ont. Jag tror att det är därför som ingen vill höra eller veta av den.
Svar: Åh, jag vet! Jag önskar att det inte var så.
Jag vet. Jag vill inte heller höra den. Jag vill inte tro att det verkligen kan vara så. Jag vet inte om det gör mest ont att tänka såhär, eller om det gör ondare att drömma och sen falla...
Jeg tror vi alle egentlig vet at vi legger inn mye mer innsats og følelser og tanker enn guttene gjør. Og vi leter og leter etter et lite tegn som kan overbevise oss om at han faktisk er interessert. Og jeg tror du har rett, av og til er det til det beste for oss selv om vi bare klarer å si til oss selv at han faktisk ikke er interessert. Men hvor er han som er interessert, da? Hvor er han som faktisk svarer på meldinger, hvor er han som tenker like mye på deg som du selv gjør? Hvor er han som gjør alt rett slik at vi slipper å ligge våkne hele natten og lurer på hver eneste lille ting? Jeg ønsker så gjerne at alle vi jentene som skriver her om kjærligheten som er så vanskelig skal finne ham. For jeg tror vi alle trenger å se at kjærligheten faktisk kan være så fantastisk som vi alle tror innerst inne og som vi håper på hver eneste dag.
Oi, dette ble langt. Men jeg tror du har så rett i det du skriver. Og takk for kommentaren din. Du skriver virkelig fint, du også.
Tack, och tack för det du skrev! Jag kan inget annat än att hålla med dig, och hoppas, precis som du.
