Malin Johansson

Det är kontigt hur man kan längta efter någon och sakna så när man egentligen inte vet speciellt mycket. Men en sak som jag är säker på är att han är speciell och jag önskar att jag kunde säga det till honom och vara säker på att han inte vänder om och går. Och om han mot förmodan någon gång skulle läsa det här skulle han inte ha en aning om att jag pratar om honom. Min största rädsla är att skrämma iväg honom, tätt följt av att han inte känner någonting - att han inte upplevt fjärilarna som så ofta vaknar till liv när jag tänker på honom, ser och pratar med honom - att jag inte är den där någon som skulle passa i hans liv. Jag vet inte om jag klarar av att höra sanningen just nu - det är kanske säkrast att längta, hoppas och sakna i smyg, för att inte riskera att gå sönder helt. Jag vill andas in lite av honom igen.
Snart, snart.