28
Det pirrar till sådär i min mage bara jag ser honom, om än bara på bild!
Det är nog omöjligt att inte falla för honom.
27
Det är underligt hur annorlunda allt kan te sig när det omges av snö och mörker, och hur ljust och fyllt med liv det blir när sommaren närmar sig. Sist jag gick den där stigen genom skogen låg snön som ett täcke över marken och jag möttes av rådjur som såg på mig med vädjande ögon. Trots att solen lyste då är det inget mot nu. Grönt gräs och blommor som log, och när jag nådde bryggan såg jag hur vattnet lyckats bryta sig loss från vinterns is. Jag kunde inte göra annat än att le. Jag gick ut på bryggan och den knakade precis så som bryggor gör efter en tuff vinter. Jag hade verkligen saknat att ligga sådär, omringad av vatten, och höra vågorna slå mot stenarna under mig.
26
25
24
23
Om en kille inte anstränger sig, vill träffa dig eller tar sig tiden att på något sätt höra av sig till dig är han helt enkelt inte intresserad. Hans internet har inte lagt av, han har inte tappat bort ditt telefonnummer, han är inte fast i en bilkö, på jobb eller på en långtidssemester. Det spelar ingen roll hur mycket han har att göra, för om han är intresserad finner han den där minuten som det tar att höra av sig till dig och fråga hur du mår. Han tar sig ledigt en dag för att träffa dig, och om det verkligen inte skulle gå just nu (för det finns undantag), så visar han åtminstone att han försöker. Det spelar ingen roll hur många signaler vi tycker att vi utläser från det han gör som på något sätt skulle kunna tyda på att han är intresserad. Varför gör vi alltid såhär (för jag vet att jag inte är ensam)? Varför inbillar vi oss alltid saker och läser in något annat i varenda grej en kille gör eller säger? Vi kanske borde acceptera att killar inte är så som vi vill att de ska vara. Vi borde kanske inse oftare att han helt enkelt inte är intresserad. Istället lägger vi ner timmar, dagar och veckor på att ständigt vara tillgängliga, på att ständigt försöka, på att ständigt kolla telefonen eller datorn efter något missat meddelande. Vi analyserar och vänder och vrider på allt som går för att vi så innerligt har den här längtan efter något som kanske inte ens finns. Det har slagit mig, att om det verkligen hade funnits något där, hade vi då inte märkt det utan att behöva tänka och analysera och rådfråga vår bästa vän flera gånger om för att vi önskar att svaret finns där? Hade vi inte märkt om han verkligen hade varit intresserad?
Vi kanske läser in för mycket och blir sårbara ofta, men vi bryr oss åtminstone.
22
Snart, snart.
21
20
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill tro att det är något bra, något annorlunda, något nytt - men jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag vågar ha fel igen och jag vet inte om jag vågar riskera något så att han springer mil bort och aldrig vänder sig om för att se på mig igen. Det skulle kännas så tomt om han inte såg på mig sådär igen.
19
Jag lägger ner, kastar in handduken för ett tag.
Jag är egentligen inte den som ger upp.
18
Jag hoppas att det här inte är den dagen då den här drömmen slutar. Jag hoppas att det inte är den här dagen, och jag hoppas att den aldrig kommer. Jag hoppas att allt förvandlas till verklighet, för visst kan drömmar bli verklighet? Visst kan de bli sanna?
17
Jag hatar att känna att man "måste" någonting och speciellt när dessa måsten egentligen inte ska vara måsten utan något kul, något att se fram emot och något att känna glädje inför. Det kanske kommer tillbaka, kanske inte. Just nu finner jag inte den där glädjen var jag än letar. Samtidigt som jag inte verkar kunna stå för vad jag verkligen vill utan att få dåligt samvete (mot vem egentligen?!) och det ena med det andra, får jag släpa mig till platsen jag inte vill till och se hur det som skulle kunnat vara dagens räddning finns åt andra hållet. Tiden liksom rinner mellan mina fingrar och det skapar inbordes panik att känna att det snart är över, om än bara för den här gången, och måstet vinner än en gång och invaderar livet och sommaren. Det borde ju kännas kul, som förut, när man var liten. Det borde inte vara såhär.
16
Jag tror inte att det är så bra det här. Jag tror att jag är alldeles för genomskinlig och det är nog inte bra. Inte nu. Ibland är det dumt när insidan går att läsa utanpå. Vad jag än gör känns det precis som att jag går runt med stora lappar på hela mig som bara skriker att dem vill bli lästa och visar alla mina hemligheter. Jag borde vara mer försiktig - jag ska försöka plocka ner dem, lapp för lapp.
15
För första gången i mitt liv har jag känt mig knäsvag på riktigt och jag vet inte vad som händer med mig. De tusen fjärilar jag inte visste att jag hade flög runt i min mage. Varje gång jag ser honom, om än bara på bild, vaknar fjärilarna till liv och något sånt här brukar inte hända mig. Det är synd att han inte vet någonting - fast det kanske är lika bra - jag vill inte riskera att de dör riktigt än.
Jag fingrar på bilder som föreställer honom. Det var längesedan jag såg någon så vacker och jag älskar hur han får fjärilarna i min mage att vakna till liv. Det ansiktet, det leendet, den kroppen. Jag bara älskar när han ser på mig och ler sådär. Trots att jag inte träffat honom många gånger alls pirrar det till sådär lite extra och jag vet inte vad det betyder, jag vet bara att jag vill ha mer. Jag kunde känna hur hans närvaro fyllde mina lungor med syre. Jag tog in honom. Jag andades för första gången på hela dagen och jag blev levande på något sätt.
Säg mig när jag kan andas in dig igen..
14
Jag försökte så mycket och jag gick så långt, men på något sätt faller jag alltid tillbaka.
13
Det där mejlet som jag skulle ha skickat till honom om allt det som jag ville säga men som jag aldrig sa tidigt den där morgonen när han följde mig hem, finns fortfarande kvar här i ett dokument och är något av det första jag ser när jag startat datorn. Jag förmår inte att radera det. Jag har varit nära så många gånger men på något sätt kastar jag bort min bild av honom och mitt hopp om det försvinner. Trots det vet jag att jag aldrig mer kommer att få höra hans röst eller känna hans händer på min kropp, och jag vet att jag aldrig ens kommer att få se honom igen, inte ens som en gömd skugga längs någon av de vägar jag kommer att gå. Jag skulle så gärna vilja veta vad han tänker, höra hans tankar för en dag och se om något av mig finns kvar där inom honom. Hur kan man bara sluta existera för någon? Jag kanske borde göra likadant, jag kanske borde radera det där…
12
Trots att det snart är en månad sedan luktade tröjan fortfarande av honom. Det kändes i hela kroppen när jag tog ett djupt andetag och andades in något av det godaste jag känt, och det riktigt skar i mig när jag såg mig själv stoppa den i tvättmaskinen och trycka på start. Jag vill bara vara nära och kunna känna den där känslan inom mig igen. Men jag kan inte göra någonting, för han är 770 mil ifrån mig.
11
Jag som inte hade känt mig levande på flera veckor, till och med månader, gick in i en stor sal och det var som att någon återupplivade mig, väckte mig från det döda, och han som stod där bredvid mig, likt mannen som väckte Törnrosa med en kyss, fick jorden att börja snurra igen och fick mig att vara en del av den. Krävdes det verkligen en man från andra sidan jorden för att få mitt hjärta att börja slå igen?
10
Jag såg honom för första gången igår och redan vid första glimten kändes han bekant på något sätt. Hans leende var bländande och hela han utstrålade glädje och säkerhet. Jag kände det där pirret i magen, fjärilar som flög runt där inne och jag kom på mig själv att le under hela timmen vi spenderade under samma tak. Hans röst var inte som jag hade tänkt mig, den var tusen gånger vackrare, len på något vis. Och när han tittade på mig kände jag hur det brändes, som en sol en vacker sommardag. Det var svårt att slita blicken från honom.
9
Det blev ingen kärlekshistoria av oss två, mest historia. Och nu har han en ny och det berör mig inte det minsta. Jag är till och med förvånad själv. Han finns inte längre.
