Malin Johansson

Idag klampade praktiskt taget hela Kalmar FF in på gymmet när jag stod på konditionsmaskinen och svettades. Jag gjorde allt jag kunde för att andas så försiktigt som möjligt och le lite, samtidigt som jag inte ville se ut som en av dem som bara kommer till gymmet för att spana in andra. När jag trodde att det roliga skulle börja (vältränade, rätt snygga, killar från ett allsvenskt fotbollslag tränandes framför mig) gick dem upp på andra våningen och stängde in sig där. Just snyggt. Istället fick jag titta på "Godmorgon Sverige" utan ljud.

Tiden bara rinner iväg och här sitter jag och där är du och jag slår vad om att du inte haft så mycket som en tanke på mig, medan mina har fyllts med längtan efter dig så många gånger om. Men nu vet jag att det bara var jag och jag kan inte låta bli att känna mig bedragen. Du hade makten i dina händer och jag lät dig behålla den. Men det gör inget, för inom mig är du fortfarande den jag önskar att du är, för ibland har verkligheten alldeles för skarpa kanter.

- jag kan gå själv, du behöver inte följa mig om du inte vill, sa jag
- jag vill, sa han
vi gick ut i natten, sida vid sida, och jag kunde känna kylan bita mot mina kinder. han hade bara "slip in" skor på sig så han borde ha känt det med, men han verkade inte ens berörd. vi gick där sida vid sida, upp för en backe som förut var en mil lång men som nu knappt märktes alls. vi stannade utanför porten, dit in jag skulle.
- jag kommer sakna dig mycket, sa han och kramade om mig. en kram som ännu värmer.
- och jag kommer sakna dig med, sa jag.
han kysste mig och gick sedan baklänges tills jag nåt innanför grindarna.

Jag vet inte om jag bara kan släppa det här. Jag vet inte om det verkligen finns något bättre att gå vidare till. Det var för bra för att jag ska kunna glömma det, och på minnet vill jag inte leva. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna den känslan igen. Jag vill inte behöva släppa det. Min värsta mardöm är att han glömmer, har glömt - mig, det, då - oss.

jag tänker för mycket, det vet alla som försöker komma mig nära.
det värsta är efteråt, när man gått åt olika håll och man vet inte om man någonsin kommer få känna sig så levande igen. jag vet inte om händerna någonsin kommer varandra över min kropp igen eller om ögonen kommer titta djupt i mina och säga att "detta är för bra för att glömmas". man vet inte om det bara var ord som råkade passa just dom timmarna, just oss, då. det är efteråt det är värst när man tänker för mycket. man vänder och vrider på det och på andra sidan sitter han och har kanske inte en tanke på vad som hänt, medan man själv inte ser någonting annat, inte ens om man öppnar ögonen.
jag kände något som jag inte trodde var möjligt igen bara för några få dagar sedan. han gav mig något, liksom livet tillbaka för en stund. nu vet jag inte om allt bara var en lögn och även fast det sägs så så kan man inte leva på minnen. mitt hjärta är fast på andra sidan jorden och det är väl klart att det gör ont. ondare när man inte ens vet.

Sydkorea var det bästa på så länge
riktigt bra, mer än bra

och som jag saknar nu!
jag hade till och med satt mig på ett flyg i 12 h frivilligt, bara för en liten stund till,
lite mer,
av allt.
och mycket mer,
av lite.

Jag har varit uppe sedan 04.15 och tanken var att jag skulle plugga, vilket jag har gjort lite men som pappa sa ''man kan plugga för mycket med''. Jag hoppas på att det jag faktiskt har läst har satt sig där inne någonstans och visar sig när jag som mest behöver det - om sisådär 2 timmar.
När jag satt mig här och kollade min mejl fanns det här i inkorgen: http://www.tackfilm.se/?id=1266526323638RA67 - väldigt snällt, såhär innan tentan och allt - tack familjen! :)

Jag såg duschslangen, och för några sekunder var jag helt säker på att det var nervbanan från ryggmärgens bakhorn till hjärnan.

för det första, grattis joss! love.
för det andra, tack skåneluft
sen lite tentaångest på det

Igår var jag för första gången hos kiropraktorn. Det är underligt hur kroppen fungerar egentligen. Det visade sig att felet inte sitter någonstans där jag har ont utan där jag inte har ont. Sen har det som gör ont kommit som en bieffekt och överkompensation för det andra. Lustigt. Jag hoppas det funkar så att det är värt pengarna. Det är ju inte billigt, det ska man inte påstå. Idag ska jag åka hem med. Det ska bli riktigt skönt. Nästa vecka är tentavecka och jag hoppas hoppas hoppas att det sätter sig alltihop. Sen bär det av till Korea.

Jag vet inte om jag sagt det, men jag klarade test 1 till flygledarutbildningen. Riktigt skönt, som en bekräftelse när man var lite nere, "du är inte hopplös".

bara skakar på huvudet
och skrattar lite lätt
hur kan man haft så fel om någon?
det är fan ett skämt!

"Vi har nöjet att meddela dig att du uppnåt godkänt på fas 1"
Jajemen! jag trodde verkligen inte jag skulle klara det, jag menar vad vet jag egentligen om vilka flygplan som ska landa när eller vilka vädersträck planen ska vända sig i för att så snabbt som möjligt ta sig till en viss punkt? Tydligen visste jag mer än vad jag trodde och jag blev godkänd på fas 1 i flygledartesterna. Great!

Blod och immunologi - blodfysiologi, det var vad som stod på schemat idag. Jag skrev och skrev så jag seriöst fick skrivkramp, men det var en rätt intressant föreläsning. Nu ska man bara se till att komma ihåg allt och inte blanda ihop något och förhoppningsvis lyckas skriva godkänt på den här tentan med (förra blev dessutom vg, jag trodde hon skickat fel). Efter föreläsningen blev det lite core-träning, gött! Ikväll blir det dessutom badminton.

Något jag inte berättat än är att jag förra veckan såg något av det sötaste på länge. Jag låter bilden tala för sig.


              

Jag är glad och ser fram emot sommaren. Först blir det Korea om 12 dagar (vilket känns overkligt), sen London och Pernilla (vilket jag verkligen hoppas blir av) och sen en sommar med förhoppningsvis ett oförglömligt äventyr med hon den dära Pernilla i vårt kära Grekland. Det är än så länge bara planer, men jag hoppas verkligen att det blir av, och på något sätt känns det verkligen som att det kommer det.

Helgen har varit bra, även om jag inte hunnit med allt som jag skulle, men det spelar ingen roll. Jag har träffat en (bra) annorlunda kille som jag inte riktigt kan beskriva. Men det har gjort mig gott och det känns bra. Igår var en bra kväll på puben och corehouse. Idag var jag i stan och sedan blev det ett härligt träningspass som gick kanon.

Veckan som ligger framför ser jag fram emot. Kirporaktor och knäbesök vilket kanske kan göra mig bra. Lite skola och sådär (även om det kanske inte är det roligaste) och sen blir det hemresa. Det ska bli riktigt skönt att komma hem igen. Känns som att det var jättelängesen jag verkligen var hemma.

"Önskar att jag hade en miljon händer så att jag hade kunnat nå ut till alla"

Det känns som att jag har så mycket känslor inom mig, hela tiden. Liksom det bara studsar mot insidan och bara sprids i hela mig. När jag känner mig glad känner jag det i hela kroppen. När jag känner mig nere och när något inte stämmer, känns det lika mycket, om inte mer. Jag är nog en känslomänniska. Det vore kul att någon gång kunna känna att man lyckats uttrycka sig så pass väl att någon annan lyckas fånga upp känslan bakom.